26 olika träd och buskar som finns på Söderåsen
Ett öppet uteklassrum/mötesplats
Arboretumet visar ett utsnitt av de träd och buskar som finns att beskåda på Söderåsen.
Totalt finns 56 träd och buskar därav 26 unika.
Arboretumet och entrén till Skåneleden gör att Åstorp blir den naturliga entrén till Söderåsen om du anländer med kollektiv.
arboretum (plural arboreta av lat. arbor, ”träd)
Kunskapen om närnatur och vår skånska natur minskar i samma takt som urbaniseringen. Samtidigt används allt mer arealer till produktionsytor med monokulturer och lönsamma trädslag. Trots lagstiftning och naturvårdspolitik är grankulturen dominerande i Skåne. Det finns så mycket mer av trädslag som är inhemska och den biologiska mångfalden är viktig i ett framtidsperspektiv.
Arboretum Circle of Life Åstorp skall bidra till ökad kunskap om den skånska naturen och stimulera till nyfikenhet att skaffa sig mera kunskap om naturen och dess trädslag.
ASK
Fraxinus excelsior
Invandrade i början av värmetiden för 8000 år sedan. Ett av de mest anspråksfulla inhemska trädslagen. Föredrar djup, kalk- och lerhaltig mulljord på underlag med rörligt grundvatten. Har höga ljuskrav. Köldhärdig men känslig för vårfrost. Har ett vidsträckt och i fuktig mark ytligt rotsystem. Skjuter gärna stubbskott. Kan bli 250 år och 35 m hög i Sverige, på Espelunda slott i Närke finns en ask med 7,3 m i omkrets och 22 m hög. Veden är seg och hård med en gulaktig splint och ljusbrun kärna. Virket används bl.a. till flygplansbygge, fanér, yxskaft, idrottsredskap, hockeyklubbor, spjut, åror, maskindelar, bränsle och massaved. Av de näringsrika bladen bildas utmärkt mulljord, där många olika snäckor trivs. Älg, rådjur, harar och kaniner äter med förtjusning askplantor. Kallas ofta Kungaträdet eftersom lövskruden ”kommer sist och går först”.
ASP
Populus tremula
Var bland de första lövträden som invandrade söderifrån efter isens avsmältning för 12 000 år sedan. Växer bäst på mullrika sluttningar med rörligt grundvatten. Ljuskrävande samt härdig mot vårfrost och vinterkyla. Från det kraftiga rotsystemet utvecklas rotskott i stor mängd, särskilt efter avverkning. Avverkas normalt vid 50-60 år, blir sällan över 150 år men genom rotskott kan trädet fortleva I mer an 1000 år. Veden är ljus, lätt och mjuk samt tätvuxen. Av aspvirke tillverkas bl.a tändstickor, pappersmassa och bastuinredning. Asplöven med sina långa, platta skaft darrar vid minsta vindfläkt. Är ett s k rikbarksträd med en ekologisk nyckelroll för flora och fauna.
AVENBOK
Carpinus betulus
Invandrade under vämetiden för 3500 år sedan. Har djupgående rotsystem på torrare marker och mera flackt på fuktigare marker. Har måttliga anspråk på näringstillgång och ljus, men utvecklas bäst på humusrik ler-och sandblandad svagt basisk mulljord. Är fullvuxen vid 80-90 år och är ett medelstort träd på 15-20 m högd. Kan dock bli 25 m hög och 150 år gammal. Vid Ekeryd I Blekinge växer en avenbok med 390 cm omkreds. Stammen har länfsgående rundade åsar. Veden är gulvit, seg och tung.Den saknar kärnved och är hårdast av våra inhemska trädslag. Har mycket högt brändslevärde. Virket används till pianohammare, verktygsskaft,klubbor, skoläster, hyvlar och slöjdarbeten. Skjuter stubbskott. Utmärkt häckväxt. Tål klippning mycket bra, höstlöven sittar kvar över vintern. Sveriges största sammanhängande avenbokskog 7,5 ha finns på Öland.
BOK
Fagus sylvatica
Invandrade i slutet av värmetiden från Danmark för 3500 år sedan. Växer bäst på mullrik, kalkhaltig, lerblandad moränmark med rörligt grundvatten. Har ett kraftigt, tämligen ytligt rotsystem, köldhärdig men känslig för vårfrost. Vårt mest skuggföredragande träd. Avverkas normalt vid 100-120 års ålder. Uppnår sällan 400 års ålder. Bokträdet ”Adam”, Sveriges största träd, växte på Maltesholms gods i Skåne och var 44m högt, 5,6m i omkretd och innehöll 75 kubikmeter. Av virket som är ljust, hårt, hållfast och rakfibrigt tillverkas möbler, parkett, leksaker och glasspinnar. Klenare virke används till massaved. Förr utvanns en mängd olika produkter genom torrdestillation, bl.a. ättikssyra och bakelit. Bildar sammanhängande skogar och utgör ett vackert och värdefullt inslag i landskapsbilden. Äldre träd drabbas oftas av en trädsvamp, fnösketickan, dess mycel spränger sönder stammen. Bokollon är eftertraktad föda för däggdjur och fåglar.
BOK EK DRUVEK
Quercus petraea (Bergek-vinterek)
Invandrade för 9 000 år sedan och fick under värmperioden stor spridning tillsammans med lind, alm och ask. Dominerande ekart på västkusten. Bildar ofta lågvuxen snårskog, s.k. kratek. Trivs bäst på mullrik lerhatig moränjord men växer också naturligt i bergig, stenbunden mark. Är mycket stormfast tack vare kraftig pålrot med grova sidoskott. Avverkas normalt vid 120-150 års ålder. Den nu levande grövsta druveken är 4m I omkrets och står i slottskogen i Göteborg. Kärnveden är hård och rötbeständig. Av virket tillverkas bl.a. möbler, fanér, parkettgolv och stängselstolpar. Kaläts vissa år på försommaren av ekvecklarens och frostfjärilens larver.
KLIBBAL
Alnus glutinosa
Invandrade från sydligare breddgrader för 8500 år sedan. Kräver jämn, gärna riklig fuktighet med god näringstillgång men trivs ej i djup torvmark. Har stort ljusbehov och kraftigt utbildade sidorötter. De korallika rotknölarna innehåller en strålsvamp som bildar luftens kväve åt trädet. Normalt avverkas den vid 60 års ålder men kan bli 300 år gammal, 5,3 m i omkrets och 29 m hög. Veden är mjuk och lätt samt rötbeständig under vatten. Används till trätofflor, modellsnickerier samt vid rökning av livsmedel. Träkol från klibbal är utmärkt råvara vid kruttillverkning. Det är vårt enda lövträd som bär kottar, skott, knoppar och blad är klibbiga och eftersom bladen fälls gröna bildas god mylla. Alkärren är mycket värdefulla för många växter och djur.
BRAKVED
Frangula alnus
Invandrade efter inlandsisens avsmältning för 10 000 år sedan. Är en mindre buske som växer som undervegetation i skogen, företrädesvis på fuktig mark med lågt pH-värde. Uppträder ofta rikligt i skogsbryn, intill vattendrag och som busksnår längs sjöar. Skjuter gärna stubb- och rotskott. Kan bli 5-6m hög och ca 60 år. Veden har tunn gulaktig splint och en rödgul kärna. Förr framställdes träkol av veden till konstnärers kolteckningar och som en del i kruttillverkning. Blommar från juni till långt in på hösten med små oansenliga grönvita blommor som är begärliga för nektarsökande insekter. Genom torkning och behandling av barken får man medikamentet frangulabark, ett milt avföringsmedel.
GLASBJÖRK
Betula pubescens
Glasbjörk var det första träd som invandrade i spåren av den smältande inlandsisen för 12000 år sedan och bildar nu trädgräns i de skandinaviska fjällen. Har ett flackt och ytligt rotsystem. Avverkas normalt vid 60-80 år men kan bli 300 år gammal, 29 m hög och 2,9 m i omkrets. Den har rakare fibrer än vårtbjörken och är därför lättkluven (vedhuggarens favoritträd) Virket är mycket efterfrågat av möbelindustrin och björknäver används till slöjdarbeten. Björkknopp och hänge är begärlig vinterföda för orre och ripa.
VÅRTBJÖRK
Betula pendula
Invandrade från söder samtidigt med tall för 12000 år sedan. Trivs bäst på friska fastmarker med rörligt grundvatten, men ej i våta kärr och mossar. Klarar luftföroreningar bra och är vårt mest ljusälskande pionjärträd. Stormfast med kraftig knölig huvudrot med många sidorötter. Utmärkt markförbättrare. Avverkas normalt vid 60-80 års ålder, men kan bli 300 år gammal, 31 m hög och nära 5 m I omkrets. Den sega ganska hårda veden används till möbler, plywood, svarveriarbeten samt råvara till pappersmassa. På 1700-1800-talet brändes björk till pottaska som användes till färgning och rengöring som en del i glastillverkning.
STJÄLKEK
Quercus robur (Skogsek-sommarek)
Invandrade för 9 000 år sedan och fick under värmetiden stor spridning tillsammans med lind, alm och ask. Utvecklas bäst på mullrik lerhaltig jord, växer även på bergiga, magra marker. Kraftig pålrot med grova sidorötter gör trädet mycket stormfast. Avverkas normalt vid 120-150 års ålder och kan bli 1000 år gammal. “Rumskullaeken” i nordöstra Småland, född under vikingatiden, är Sveriges grövsta träd med 13m stamomkrets. Kärnveden är hård och rötbeständig. Av virket tillverkas bl.a. fanér, möbler, parkettgolv och båtar. Har självreglerad grenfällning – på hösten avstötes mindre kvistar. Minst 500 insekter livnär sig av eken, av dessa är 39 st hotade. De flesta är beroende av gamla träd med murken ved. Ekollon är begärlig föda för rådjur, vildsvin och nötskrikor. Kaläts vissa år på försommaren av ekvecklarens och frostfjärilens larver.
FÅGELBÄR
Prunus avium
Har troligen införts av fåglar och människa under värmetiden. Har kraftigt men ganska grunt rotsystem. Utvecklas bäst på lagom fuktiga, måttligt näringsrika, kalkrika marker i soliga lägen. Blir mer än 20 m högt och 3 m i omkrets. Uppnår sällan 100 år. Den tunga och hårda veden har vacker röd-gul-brun kärna. Eftertraktat virke till köksinredningar och slöjd. Grövre virke används till möbelfanér. De mogna bären äts begärligt av många fåglar och passar utmärkt till saft, sylt och vinberedning. Planteras numera på f.d. jordbruksmark bl.a. för det värdefulla virket. Trädet angrips ofta av en blåssvamp (Taphrina cerasi) som ger upphov till häxkvastbildningar. Bladens vackra röda höstfärger uppskattas mycket. Förädlade former av fågelbär kallas bigarråträd.
GRAN
Picea abies
Är det till Sverige sist invandrade skogsträdet. Det spred sig från nordost via Finland för 3 500 år sedan och har med naturlig utbredning nått gränsen mot Blekinge, Skåne och Halland. Vårt vanligaste trädslag och täcker 43% av skogsmarksarealen. Utvecklas bäst på näringsrik fuktig mark. Skuggtålig men känslig för torka, storm, luftföroreningar och stamröta. Rotsystemet är ytligt och drabbas därför lätt av stormfällning. Avverkas normalt vid 70-150 års ålder. Blir högst av våra skogsträd och kan bli 51m högt med 5m omkrets. Virket har mycket mångsidig användning, främst som råvara till pappersmassa, byggnader samt till flera kemiska produkter, bl.a. konstsilke. Rådhuset i Amsterdam står på 13.659 st granpålar nedslagna i marken.
HASSEL
Corylus avellana
Invandrade för 9 500 år sedan då klimatet efter istiden blev något varmare. Stora hasselskogar dominerade kortvarigt södra och västra Sverige. Har ytligt rotsystem. Fordrar god jordmån och ljustillgång för god utveckling. Förekommer vanligen som underbestånd i annan skog. Växer i buskform och blir normalt 3-8m hög. Kan ibland växa upp som träd och bli över 10m högt och 1m i omkrets. Blir maximalt 60-70 år. Virket är vitt, finporigt och mycket segt. Hasselkäppar är mycket sega och böjliga. Användes förr kluvna till tunnband. Hasselnötter, som innehåller 60% fett, eftertraktas av många djur och av människan sedan hedenhös. Löven ger upphov till god mylla, med utsökt vårflora av vitsippa, vårärt, desmeknopp och rotparasiten vätterosen. Ger karaktär åt lövängen.
HÄGG
Prunus padus
Invandrade efter inlandsisens avsmältning för 12 000 år sedan. Grunt utbrett rotsystem. Grenar som ligger mot marken är rotslående. Trivs bäst på fuktig, basisk lerblandad sandmylla i halvskugga. Undviker utpräglat kalkrika marker och saknas därför på Öland och Gotland. Blir ofta ett buskträd med 5m höjd, blir maximalt 60 år gammalt. Kan dock bli 17,5m högt och 2,5m i omkrets. Veden har gulaktig splint och brun kärna, är ganska mjukt men segt och används till finare slöjdarbeten. Är omtyckt av alla för sin tidiga och doftrika blomning. Barken luktar bittermandelolja, har även bitter smak och innehåller amygdalin. Lunddäldernas karakärsträd, där den ofta bildar en ganska snårig underväxt.
LIND
Tilia cordata
Invandrade från Danmark för 7500 år sedan. Trivs bäst på näringsrika, väldränerade, varma moränmarker. Växer gärna i solvarma rasbranter. Har måttliga krav på ljus, särskilt unga träd. Utbildar pålrot och kraftiga, både ytliga och djupare rötter. Fullvuxen vid 150-180 års ålder och är då omkring 20m högt. Kan bli över 800 år gammal och 30m högt i Sverige. I Hjälmseryd, Småland, finns en lind med 9,60m i omkrets. Vanligt allé- och parkträd. Har mjuk, gulvit, lätt ved utan kärna. Lindved spricker ej vid torkning, används till sniderier, benproteser och tandpetare, ger utmärkt kol till teckning, har lågt bränslevärde. Innebarkens bastskikt används till blomsterbindning. Blommar på högsommaren sist av våra skogsträd. De nektarrika, doftande blommorna är begärliga för bin och humlor. Misteln parasiterar gärna på lind.
LÄRK
Larix decidua
Införd på 1870-talet från Sydeuropa där den bildar skogsgräns på 2.400m. Är ett snabbväxande, stormfast träd med djupgående, kraftiga sidorötter. Utvecklas bäst på näringsrik, kalkhaltig mineraljord med rörligt markvatten. Klarar även sämre marker dock ej stillastående vatten. Mycket ljuskrävande. Känslig för sen vårfrost och hög värme men tål sträng vinterkyla. Avverkas vid 60-150 år då träden nått 20-35m höjd. Kan bli 600 år gammalt med 4m omkrets och 42m höjd. Har kärnfullt rödbrunt virke med smal gul splint. Är motståndskraftigt mot röta. Används till båtar, fönster, vattenbyggnader och väggpanel på hus, klenare virke används till pappersmassa. Av kådan gör man s.k. venetiansk terpentin. Fäller alla barren varje höst. Lärksopp och lärkmusseron är detta träds mykorrhiza-svampar.
SKOGSLÖNN
Acer platanoides
Invandrade under värmetiden för cirka 7.000 år sedan. Har ganska djupgående kraftigt rotsystem. Kräver djup, mullrik basisk jord och jämn vattentillgång. Tål som ung skugga, men kräver mycket ljus som gammal. Är stormfast. Lövverket är känsligt för stark vind och tidig höstfrost. Blir knappt 20m högt på 100 år. Kan dock uppnå 31m i höjd och 620cm I omkrets. Blir sällan över 150 år. Veden är gulvit, finporig, hård och tung med vackert mönster av årsringar och märgstrålar. Saknar kärnved. Virket används till musikinstrument, skrin, möbler, fanér och parkett. Angrips ofta av rötsvampar såsom lönnticka, fnösketicka, fjällticka, eldticka och stor grentaggsvamp. Den når därför sällan hög ålder. Unga skott och blad har vit mjölksaft. Uppskattas för de vackra höstfärgerna. Ett uppskattat allé- och vårdträd.
OXEL
Sorbus intermedia
Anses uppkommen för 6000 år sedan i Sverige ur korsning mellan vitoxel och tyskoxel. Har därför huvudsaklig utbredning i Sverige. Anspråkslös på mark men gynnas av näringsrik kalkhaltig jord. Ljuskrävande. Oxeln är fullkomligt vindhärdig och tål saltstänk och sträng kyla. Är långsamväxande och vinterhärdig. Normalt 10-15m högt. Kan bli 20m och 5,8m i omkrets, endast 100 år. Veden är vitaktig utan kärna, svårkluven och seg. Används till sniderier och slöjdarbeten. Det bästa virket för tillverkning av tumstockar, käglor och klot. Tål klippning och är därför utmärkt till tuktade häckar. Oxelbären är omtyckta av fåglar. Är ett vackert och tåligt alléträd.
RÖNN
Sorbus aucuparia
Invandrade tidigt efter inlandsisens avsmältning för 12.000 år sedan. Utbrett djupgående rotsystem, skjuter stubb- och rotskott och är därför stormfast. Förekommer mest på mager, torr till fuktig jord i halvskuggiga lägen och ofta i bergbranter. Mycket vind- och köldhärdig. Föredrar mycket sura marker. Både busk- och trädform förekommer. 10-25m högt och högst 80 år gammal. Grövsta rönnen är uppmätt till 2,44m i omkrets, högsta till 24m. Har rödvit bred splint och rödbrun kärna. Är svårkluven och ganska seg. Virket används till slöjdarbeten, räfspinnar och käppar i halmtak. Bark och kvistar är begärlig föda för hare, rådjur och älg. Bären äts av många fåglar som sedan sprider fröna. Därför växer det rönnar på ruiner och i grenklykorna på stora träd, såkallade flogrönnar. Uppskattat alléträd för dess tålighet, blad, blommor och bär.
SÄLG
Salix caprea
Ett av de första trädslagen som vandrade in efter isavsmältningen för 12.000 år sedan. Trivs bäst i ängsmarker, hagar och skogsbryn i soliga lägen. Har rika krav på jordmån. Tål vinterkyla men är känslig för vår- och höstfrost. Har grunt rotsystem men är ändå stormfast. Buskformen är vanligast, kan dock bli 23m högt. Ett rekordexemplar från Frändefors, Dalsland, är 3,23m i omkrets. Blir sällan över 60år. Veden är ljusröd med rosa splint, är mjuk, lätt och utnyttjas till finsnickerier. Grenspetsarna dör varje år – normalt för sälg. På hösten sker spontan avstötning av småkvistar, vilket ger mångstammighet. Godartade blad-, bark- och vedegenskaper har mycket stor betydelse för andra växter och djur. Nektar och pollen från den tidiga blomningen är viktig för humlor och bin. Barken är rik på garvämnen och innehåller salicin som använts som febernedsättande medel.
TALL
Pinus silvestris
Invandrade från sydost för 12 000 år sedan och är numera vårt, näst granen, viktigaste skogsträd. Stormfast tack vare pålrot, ljuskrävande och köldhärdig, dock känslig för luftföroreningar. Tallen utvecklas bäst på lerhaltiga moränmarker men växer också på steniga, torra marker samt torvmark. Trädens hårfina rötter samverkar i symbios med svampars mycel så kallad mykorrhiza, t.ex. tall och smörsopp. Avverkas normalt vid 90-150 års ålder. Den största kända svenska tallen, funnen I Närke, var 37m hög med en stamomkrets på 5,9m. Kan bli 600 år. Virket har en mörk och rötfast kärna med ljusare ytved. De bästa virkeskvalitéerna ger bl.a. fanér och slöjdträ. Vanligt sågtimmer används till byggnader och möbler, klenare virke till pappersmassa och träfibeberplattor. “Strut” kallades förr de färska, mycket C-vitaminrika årsskotten på tall. Det sägs att karolinerna åt dessa under det ryska fälttåget och stoppade därmed skörbjuggen.
DRUVFLÄDER
Sambucus racemosa
Druvfläder är en stor buske eller litet träd med parflikiga blad, gulvita blommor och röda frukter. Den blir två till tre meter hög och ungefär lika bred. Grenar och kvistar har ljusbrun märg och motsatta blad, vinterknopparna är snett utåtriktade. De parbladiga bladen har ett till tre bladpar och ett uddblad. Druvfläder blommar redan i april-maj. Blomställningarna är ovalt rundade och blommorna är gulgröna. Frukterna är röda och bärlika. Hela växten är giftig.
Druvfläder förväxlas ibland med fläder sambucus nigra, men de båda arterna är inte speciellt lika utan skiljer sig både i blomställningen form, blommornas och frukternas färg och färgen på grenarnas märg. Fläder blommar senare och har rent vita blommor i platta blomställningar, samt svarta frukter och vit märg.
FLÄDER
sambucus nigra
Arten förekommer naturligt i Europa till västra Sibirien, nordvästra Afrika, Turkiet och Kaukasus.
Det är en stor buske eller träd som kan bli mer än 8 meter högt. Grenarna har rent vit märg. Bladen sitter motsatta, de är gröna och parbladiga. Fläderblommorna
sitter i tillplattade, breda blomställningar och har en karakteristisk stark och söt doft, som framförallt lockar flugor som pollinerare[1]. Dom små blommorna är vita eller svagt gulaktiga med ljusgula ståndarknappar. Blommorna är oftast i fem delar, med fem foderblad, fem kronblad, fem fria ståndare och tre fruktblad, vilket som senare gör att frukten bildar tre kärnor (tre frukter). Blommorna är hermafroditiska. Frukterna är botaniska bär och blir först röda, men de blir senare svarta och glänsande. Arten blommar i juni-juli och bären mognar under augusti.
Under förkristen tid ansågs flädern garantera att goda husandar skulle stanna på gården. Ett danskt ordspråk lyder: ”Hvor hylden ej vil gro, kan mennesket ikke bo” – Där fläder ej vill gro, kan ingen människa bo.
Av blommorna, men även av frukterna, kan man göra flädersaft. Flädermärg brukades tidigare vid tillverkning av mikroskopiska preparat, och flädermärgskulor användes vid skolexperiment med statisk elektricitet.
Fläder hade förr stort anseende som läkeväxt, enligt Nyman (1867) betraktades den flerstädes som något av universalmedicin och dyrkades ibland som en gudomlighet, hyllfrun. Man utnyttjade främst blommor och frukter, men även blad och innerbark användes. Blommorna (Flores Sambuci) fungerade som svettmedel och av frukterna (Baccæ Sambuci) framställdes flädermos (Rob Sambuci). Frukterna kunde också användas för färgning.
TRUBBHAGTORN
Crataegus monogyna
Trubbhagtorn är en stor tornig buske eller ett träd som kan bli upp till åtta meter högt. Bladen är spetsigt treflikiga med nästan helbräddad bladkant som endast har ett fåtal tänder i bladflikarnas övre del. Stiplerna är helbräddade. Trubbhagtorn blommar i maj-juni, blommorna är vita och har bara ett stift. Frukterna är elliptiska och innehåller en sten.
Trubbhagtorn är mycket lik spetshagtorn (Crataegus rhipidophylla) och är ofta svår att skilja från denna.
Trubbhagtorn förekommer från Skåne till Uppland, men är vanligast längst i söder. Den växer i skogsbryn, lundar och hagmarker.
Etymologi. Artnamnet monogyna kommer av grekiskans monos (en) och gyne (kvinna) och syftar på att blommorna har ett stift.
Användning. Hagtorn användes förr som häckväxt och den hårda veden användes bland annat till hammarskaft, trissor med mera. Enligt äldre författare kunde blommor och blad utnyttjas till te, frukten till nödbröd och barken kunde användas till färgning. Numera odlas flera arter, sorter och hybrider av hagtorn som prydnadsträd i trädgårdar och parker.
Trubbhagtorn bidrar i naturen med mat och skydd till många fågelarter och däggdjur. De blommor som växer ur den är viktiga för de utgör mat till olika sorters insekter. Trubbhagtorn har en för det mänskliga luktorganet obehaglig doft som dock lockar till sig flugor och skalbaggar.
SKOGSOLVON
viburmum opulus
Busken når sällan mer än en höjd av 5 meter. De stora platta blomställningarna kontrasterar mot det kraftigt gröna lövverket. Bladen är handflikiga, och har, för att kunna fungera trots att de är så breda, flera huvudnerver. Bladskaftet har 2 smala stipler nedtill, och upptill 1 eller 2 par gröna, skållika honungskörtlar (nektarier). De kallas ”extraflorala” för att nektarierna sitter på vegetativa delar. Eftersom de inte har någon betydelse för insektsbesök i blommorna eller pollineringen har man kallat dem extranuptiala. I många fall är det dock uppenbart att nektarierna besöks av myror, som i gengäld jagar bort uppkrypande skadedjur (insektslarver) från växtens övre, spädare delar, särskilt från blommorna.
Blomställningen innehåller två slags blommor: de mittersta är små, gulvita och tvåkönade. De yttersta däremot är stora och rent vita, men har inga fertila delar och är alltså könlösa. Kantblommorna har till uppgift att vägleda insekter till blomställningen, där mittblommorna är de verkliga blommorna med nektar, ståndare och pistill.
Frukten är en stenfrukt med klarröd färg. Den hänger kvar hela vintern. Fruktköttet smakar obehagligt, men förbättras efter frost. Bilden visar även en fruktsten , d v säga fruktväggens inre, trähårda lager närmast omkring fröet, och ett längdsnitt av fröets delar: en stor frövita (näringsförrådet), och i dess ena ände ett mycket litet växtanlag (även kallat grodd eller embryo).
Förekommer naturligt i Europa, utom i Spanien och Portugal samt norra och västra Asien, norra Nordamerika.
Träet i grenarna är dels tämligen hårt, dels lättkluvet. Det har gjort att i gamla tider skomakare använde olvonträ för tillverkning av pligg (tränit). En hemslöjdtillämpningär pinnar i vävskedar.
SLÅN
prunus spinosa
Busken är normalt 1–4 m hög, grenarna sitter mycket tätt och på grenarna finns många vassa tornar. Den har ett välutvecklat rotsystem (rotskottförökning), som gör busken mycket svår att flytta. Bladen är 2–5 cm långa och växer vanligen inte ut förrän efter busken har blommat. Den blommar i maj, ibland även juni, med små (kronbladen är 5–8 mm) vita blommor med 20 ståndare och luktar lite svagt åt mandelhållet. På hösten får busken drygt 1 cm stora, blåsvarta bär.
Slånbären påminner till färgen om blåbär men är större och smaken är bitter (speciellt före första frostknäppen). Till skillnad från blåbäret är slånbäret en stenfrukt. Franskans ord prunelle för slånbäret antyder den nära släktskapen med plommon (prune).
Busken finns i hela Europa (utom Island), i Främre Asien och till och med i Nordafrika.
Många fågelarter äter slånbär.
En liten udda användning är att man använder törnarna till att vid korvstoppning försluta ändarna på korvskinnet. Därav det dialektala namnet korvstickbuske på slån.
Bären innehåller garvsyra som ger dem en kärv och bitter smak. När temperaturen sjunker under noll grader omvandlas garvsyran och slånbärens smak blir sötare och mindre sträv. Det fungerar utmärkt att plocka slånbär och sen ta bort garvsyran genom att lägga dem i frysen under 1-2 dygn.
I stammens tvärsnitt kan man se ljusa och mörka ringar, så kallade årsringar. De ljusa ringarna är vårved, det vill säga ved som bildats under våren och försommaren. Denna ved har tunnväggiga svaga fibrer med låg densitet och hög vätskepermeabilitet.
De mörkare ringarna är sommarved. Det är ved som bildats under sommaren och tidig höst. Fibrerna i denna ved har tjocka och starka fiberväggar med tre gånger högre densitet än vårveden. Dessutom har sommarvedsfibrerna låg vätskepermeabilitet.
Länkar
I samarbete med:
